MDT 30/11-11

Gruppbild

Denna bjudning ägde rum 30/11 2011 på MDT, Stockholm

Toastmaster; Leila Brännström
Dokumentation; Tova Gerge
Mat; Disa Berge
Programblad MDT 30/11-11

DOKUMENTATION:O

U

V

E

R

T

Y

R

Ahpra Behn, spion och dramatiker som kämpade för kvinnors rättigheter / Valerie Solanas, som hade gillat att vara i ett rum med bara kvinnor / Hilma af Klint, en av de första abstrakta konstnärerna i Sverige / Alice Nordin, som kämpade för att vara kvinna och konstnär kring sekelskiftet / Cipe Pineles, den första kvinnan som hade titeln Art Director i USA / Tove Jansson, för henne har jag alltid velat träffa / Sonja Åkesson, som skrev på ett sätt som gjorde psykisk sjukdom mindre tabu / Fredrika B r eme r , s om v a r i t v i k t i g f ö r kvinnokampen och haft många olika roller i den / Anna Lindh som, mycket ung, klev in i en mansdominerad politisk värld / Margaret Garner, som gjorde fruktansvärt motstånd genom att döda sitt barn när hon hanns upp av den slavägare hon rymt ifrån / Ayn Rand, som det vore intressant att ha en het debatt om politik med / Mormor, som var en stark kvinna och hade gillat att vara här / Margareta Åsberg, som grundade Moderna Dansteatern och kämpade i en mansdominerad värld / Medea, som visste mycket om vrede / Drottning Kristina, som var en stark gestalt i sin tid / Frances Farmer, en kämpande filmstjärna / Miriam, Moses syster som straffades för att hon frågade Gud varför han aldrig talade till henne / Salt ‘n Pepa, för att många av mina kvinnl iga förebi lder f inns i den mansdominerade hiphopvärlden / Patti Smith, som skapar feministiska utopier med sina ord / Leymah Gbowee, som just fått nobelpriset för sin kamp för fred i Liberia / Lynn Hershman Leeson, som gjort filmen !Women Art Revolution! som jag vill visa på Moderna Museet för att den är så bra / Robyn, för att hennes musik gör mig glad och stark / Yoko Ono, för att hennes konst utmanar vardagen / Moa Martinsson, som jag ständigt återvänder till / Séraphine de Senils, vars konst fick mig att börja måla på mina fotografier / Narges Mohammadie som kämpar för mänskliga rättigheter i Iran trots hårda repressalier och dålig hälsa / Susanne Osten, som trots att det ofta glöms bort här i Sverige är en viktig person för barnteater internationellt / En babushka som har varit med om mycket / Rosa Bonheur, konstnären som fick specialtillstånd för att bära byxor / Eva Dahlgren, som sjöng om att vara ung och stolt när ingen annan gjorde det och jag behövde det / Madonna, s om v a r i t me d mi g ä n d a s e d a n flickrummet / Min lillasyster Josephine Bl a d , f ö r a t t h o n a r b e t a r emo t härskartekniker och för goda politiska samtal i maktens korridorer / Isis i Top Model för att hon till skillnad från mig aktivt kämpat för att definieras som kvinna / Leslie Feinberg för att hen kan politisera våra transerfarenheter i en tvångsseparatistisk värld / en nyfödd som väger 3500 gram, är som ett oskrivet blad och kommer växa upp till att bli kvinna / Romaine Patterson, som svepte in aids- hatande Westboro Baptist Church i änglavingar så att de inte syntes mer / Martina Navratilova och Amelie Mauresmo, två tennisspelare som på varsitt sätt hanterat att vara lesbiska i en värld som ofta var ogillande / Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen, som reste land och rike runt för att prata om sexualitet fastän det var olagligt / Edith Piaf, för att hon visade att man inte måste vara en god förebild för att göra något som är viktigt / Virginia Woolf, för att hon måste vara här när vi pratar om ett eget rum / Elizabeth Kamarck Minnich, som forskat om vad ett kunskapssubjekt får vara / Simone Signoret, som var en politisk filmstjärna med rebelliska kvinnoroller / Karin Mamma Andersson, för att hon är en viktig inspirationskälla som jag skulle vilja prata med om måleri

A

K

T

I

Egentligen skulle någon ha tagit med Elin från Högkvarteret också / Tänk bara på vad hon har gjort för att skapa feministiska rum / Det finns så många som borde varit med / Vem är det som har lagat maten? / Det är Disa Berge, hon har hållit på i tre dagar non stop / Jag förstår varför ni valde henne / Hur menar du? / Ja, jag menar att hon verkligen vet hur man gör / Den här soppan alltså / Så smakrik och samtidigt så stark / Man är hungrig nu / Verkligen / Jag har ju hängt med hästtjejerna / Intressant att du är arkitekt! Det är min mamma med. Det är en spännande värld / Ja, hur tänker du? / Att den är händelserik, men jag tänker också mycket på kampen mot det gubbiga där / Ja, det är ju väldigt mansdominerat, och med byggindustrin också, där finns nästan bara män / Ja, min mamma löste det tillslut så att hon inte längre jobbar mot byggare, bara privatpersoner / Jag håller ju också på med rätt specifika saker inom fältet / Jag förstår varför det blir så / Men jag tycker det är väldigt strukturellt även på andra sätt, kring vithet till exempel. Om du jobbar på ett arkitektkontor ska du fan kunna svenska, liksom / Jag tror jag var den sämsta hästskötaren / Hur går det med dokumentationen, hinner du med? / Det blir vad det blir / Synd att inte Athena kom med, har hon hunnit åka till Palestina? / Nej, inte än, men det är ju mycket som ska göras nu innan / Jag pratade med Hanna som sa att hon fått en poet som inte kunde lämna sitt område, så de får prata på Skype även när hon är där. Men förbindelserna är väl ändå bättre när man är på plats? / Ja, jag vet inte, de kommer väl resa runt en massa tror jag. Just nu är de oroliga för att de inte ska kunna ta sig in eller ut ur Palestina / Ut kommer de väl alltid? / Ja, men ändå, man vet ju inte / Det var roligt att lyfta upp deras stora hovar / Om jag ska sätta mig in i Feinbergs arbete, vad ska jag läsa då? / Jag valde Feinberg mycket för den roll hen har spelat i berättelsen om vad en transperson är, men romanen Stone Butch Blues är väl vad hen är mest känd för / Den är stark / Även om den kanske inte är direkt litteraturkreddig så har den rätt mycket sug i sig / Som jag grät när jag läste den / Vad handlar den om? / Det är en skildring av femme-butch-communityt i USAs arbetarklass på den tiden när det var vanligt att polisen stormade in på barer och misshandlade folk och så vidare / Det handlar om en person som kommer från en arbetarklassfamilj som absolut inte förstår… / Den är liksom lite uppbygglig, huvudpersonen inser sina fel och brister / Hen har skrivit en massa annat också, om historiska transpersoner till exempel, det har jag inte läst / Jag ville ju galoppera barbacka över vidderna / Så vem är Josephine Blad då? / Ja, hon är min syster / Hur jobbar hon? Jag blev nyfiken när du sa det där om att hon jobbar på bra sätt / Hon började vara engagerad i antimobbing-organisationer i skolan och så har det på något sätt fortsatt därifrån / Hurdå? / Att hon har integritet och alltid säger till när det händer underliga saker i samtal, det tycker jag är starkt / Mara Lee håller tal om det skapande rummet / Lever Judy Chicago fortfarande? /Ja, det gör hon! / Tror du att hon skulle vilja komma på den här middagen? / Jag vet inte, jag har inte träffat henne… / Men hur fungerar hennes middag, är det liksom skulpturer, eller hur är de här kvinnorna gestaltade? / Tja, de är inte där, det är dukat för dem med tabletter och mycket kvinnligt kodade symboler som blommor och vulvor / Och varje tablett har en egen formgivning på något sätt, kanske ett eget typsnitt? / Har ni sett verket? / Nej / Jag läste om det i samband med att det fick den där permanenta platsen, men inte annars / Att befinna mig på en vildhäst var min bild av Kvinnan, vid åtta års ålder / Det är så fint, jag har två av Natalie Barneys bordstabletter som kylskåpsmagneter / Det skulle man ha, Natalie Barneys bordstablett som kylskåpsmagnet / Eller som bordstablett / Har du en stark relation till henne? / Ja, hon var en stor del av mitt avhandlingsprojekt, inte så att jag tänker på henne hela tiden, men så dyker hon upp då och då / Jag tyckte inte om att rida ut, jag ville rida runt runt i manegen eller vad det heter och ha full kontroll / Vad jobbar du med då? / Jag frilansar inom scenkonstfältet / Det kan ju vara rätt hårt, att inte veta att det kommer in pengar de närmsta månaderna / Det har inte direkt varit ett problem att få jobb, det är mer en fråga om att våga välja bort det som är tråkigt / Men det där med att alltid tvingas välja också, det innebär ju att man offrar mycket för att få göra det man vill göra, eller ser precis vad man offrar hela tiden / Tror du att du var inspirerad av din mamma i att göra det valet? / Ja, det tror jag, jag minns att det var mycket bruna bönor och pesto när jag var liten och ”Är vi fattiga mamma?” / Hur är det nu då? / Det är lite samma nu, vilket jag valt aktivt. Jag fick en fast anställning och bra månadslön när jag var 23, i databranchen / Vem har en bra månadslön när de är 23? / Efter ett tag kände jag, nej, det är inte det här jag vill / Katarina Bonnevier håller tal om det fysiska gemensamma rummet / Det här ”Never trust the decor”, vad menar hon med det? / Vad tror du själv? / Jag tänker på teater kanske, det är det bakom som är det intressanta / Ja, det gör jag nog också, eller att världen också är en teater och att miljöerna vi rör oss i utanför teatern inte heller skapar en berättelse som alla kan gå med på som sann / Eller så är dekoren rent av byggd emot dig och kommer hugga dig i ryggen / Ja, jag tror inte att man ska underskatta riktigheten i en sådan tolkning. På sina gardiner hade hon broderat ett Baudelaire-citat: ”Må våra gardiner skydda oss från omvärlden”, alltså ”Que nos rideaux fermés nous séparent du monde”, med ett franskt verb som egentligen betyder avdela, skilja. Så det fanns definitivt ett drag av strategisk paranoia i hennes tänkande / Jag valde alltid den bångstyriga hästen som aldrig gjorde som jag ville / Men att väggarna har öron, är inte det själva grunden i teater? / Hur menar du? / Hemligheter som delges genom en fjärde vägg utan vilken ingenting skulle ske, ungefär så / Fast all teater har ju inte en fjärde vägg / Jag tror att dekoren även om den inte går att lita på alltid triggar samtal / som här, i det här rummet, utan det skulle vi kanske inte prata / eller de skära tapeterna i Barneys hus, givna av en excentrisk person. De har en historia som måste berättas / När du säger skära tapeter tänker jag på gula tapeter / Det tog för mycket tid, ”jag kan inte för jag ska till hästen” – jag ville läsa en bok istället / Hur gör du nu, spelar du in det här? / Nej, jag skriver ner det. När jag förstod att det var det som arrangörerna hade tänkt sig, snarare än ett transkriberat inspelat samtal, så tänkte jag att det blir bra så också / Varför ville du spela in? / Från början var jag ju ombedd att göra det tillsammans med Athena, och då finns det liksom en störning i min tolkning redan från början, att man är två om att återge det skedda. Utan det ville jag ha in en annan störning, att det inte bara blir jag som återger som jag minns utan att alla upphakningar och upprepningar och tvekan som är ett samtal också kommer med / Fast gud vilket jobb det är att transkribera ord för ord, vi gjorde det i ett projekt nyligen – även om det är fantastiskt är det verkligen ett helvete / Jag tänker hela tiden att jag ska börja rida igen, men det är för dyrt / Det är svårt det där med dokumentation, vi har valt att arbeta med utsända dokumenterare snarare än en statisk ”objektiv” inspelningsutrustning / Samtidigt är det kanske ärligare – nu blir ju allting silat genom min subjektivitet även om jag får hjälp att minnas andra saker för att jag skriver ned stödord / Allting är ändå alltid en tolkning, och en konstnärlig sådan kan vara mycket intressantare att ta del av / Vi har länge diskuterat om man kan bevara litterära salonger och liknande, om det ens går att göra / Det är så mycket som har försvunnit i tiden / Det är lätt att tänka sig att all historia är auktoritär och patriarkal, men vi behöver motberättelser, och att bygga en historieskrivning kräver tillgängliga arkiv / Apropå det försvunna så är väl dokumentation ett sätt att liera oss med Judys tanke kring den här middagen / Att kvinnorna måste ta plats i historien? / Ja

A

K

T

B

R

O

T

T

A

K

T

II

Jag tror jag lagt på mig tjugo procent av min ursprungliga kroppsvikt / Känner du fortfarande att din kropp tillhör dig själv? / Nej, verkligen inte. Om jag hade kommit in ett rum naken normalt sett hade jag skämts, men nu spelar det ingen roll, för det är liksom inte jag / Blir du arg? / Nej. Men jag kan inte springa och hoppa och danssmidigheten i kroppen är borta. Jag har alltid haft den och saknar den lite / Den kommer tillbaka / Kanske / Det är egentligen en absurd sak, att någon annan kan ta plats i ens kropp, bosätta sig där / En gång hästtjej alltid hästtjej / Jag tycker det är lustigt hur många kulturarbetare som kommer från Norrland, det är liksom avfolkningsbyggd men ändå är det så procentuellt många här i Stockholm / Visst gick du i samma klass som min vän på Biskops-Arnö? / Jag minns inte, jag är värdelös på namn / Det var i tvåan / Ja, i tvåan var vi ju lite mer utspridda / Om du gick på Mejan känner du flera av mina kompisar också / Men du, det är inte hon som skrev den där avhandlingen? / Nej, det var någon annan / Jag har ridit i sju år och jag håller inte med / Min far känner igen människor på rösten, för det tog så lång tid innan han fick glasögon / Det är intressant det där, det finns ju också människor som inte kan minnas personer överhuvudtaget, de kan aldrig känna igen ett namn eller ett ansikte / Det har nog mycket att göra med vad vi får höra att vi är bra på också / Ja det går ju helt klart att bekräfta människor tills de kan det som de trodde att de inte kunde / Som i det där klassiska om att ”killar är bättre på matte”, men om man säger att alla är lika bra på det så blir de det / Man gör som man blir tillsagd / Jag minns när hunden dog och jag och min syster bara grät och grät – jag tror det var nyttigt, att känna på döden / Var du stamgäst på Högkvarteret? / Ja, det måste man nog ändå säga / Hur känns det att det inte finns mer? / Jag har börjat sakna det mer nu, det var liksom platsen jag alltid gick till när jag inte visste vad jag skulle göra. Men i början när det var slut tyckte jag att det fanns en sorts frihet i det, att folk kanske sågs på andra ställen, infiltrerade platser liksom / Vad var det som var fritt med det? / Att folk inte antar så mycket om ens begär, att det finns mindre förutsägbarhet i vad som kan hända, det är en sorts frihet / Fast det är förstås också en frihet i att slippa förklara någonting, att få känna sig självklar / Jag kände mig aldrig självklar där / Vanja Hermele håller tal om makt och hierarki / Varför kände du dig inte självklar? / Jag vet inte, det var aldrig mitt ställe / Det var väl som alla andra platser, i alla subkulturer finns det nyckelpersoner och starka hierarkier / Ja, det utopiska har alltid en utsida / Jag kände så även när jag själv jobbade där, att det aldrig helt och hållet var min plats, mitt rum / Kan du inte försöka förtydliga hur dessa normer yttrade sig? / Nej, jag vet inte, det var viktigt att det fanns, men det var aldrig helt tryggt att gå dit, kanske handlade det bara om mig, jag kände mig inte säker / Fast ingenting handlar väl bara om en själv / Therese Kristiansson håller tal om det offentliga och utopiska rummet / Jag växte upp med punkmusik i Umeå och hittade tillbaka till det för några år sedan, som att jag plötsligt kände mig trygg och hemma i den där punkattityden som jag hade glömt. Det känns som att jag har med mig det överallt nu, alltså, även till Högkvarteret när det fanns. Jag har alltid känt mig trygg där, trots att jag kanske inte är en del av ett queert community eller så, även om jag på något sätt passerar som målgruppen / Men du kanske har den ickeidentifikationen med queerheten som ett sorts säkerhetskort också när du går in? / Djurskyddslagarna i Nazityskland var faktiskt väldigt avancerade / Jag minns när jag var på Högkvarteret en kväll när det var väldigt mixad publik, med en blandning av stammisar och så sådana som tillhör det finska communityt och som kom dit för att lyssna på finsk blues. Det var något fint då, med de här medelålders männen som stod och stampade och höll sig jävligt lugna fastän allting hände runtomkring dem. Där och då tror jag att de släppte sina spärrar / Det fick man ju jämt höra som ung vegetarian i Umeå; det är ni och Hitler eller? / Men alltså jag vill gärna ha ett samtal om vad osäkerheten i det där rummet handlade om, går det att bli mer specifik än att vissa hade kompisar där och andra inte? Jag vet inte vad jag är ute efter, men jag hade väl någon sorts gissning om att det skulle kunna handla om femininet till exempel / Tror du? Tycker du att du eller andra blivit exkluderade där på grund av femininet? / Inte direkt, men vissa sådana normer finns nog ändå kvar i den världen, att femme kan bli ett slags okejat undantag. Fast hur ska jag kunna säga något om exklusion där egentligen? Jag kände alltid att jag var bland vänner när jag kom dit, som att jag var i mitt eget vardagsrum

A

K

T

B

R

O

T

T

E

F

T

E

R

F

O

T

O

N

A

Jag tänker på det här med hem och familjer, att helt plötsligt befinner jag mig i en situation där jag undrar hur jag kunde vara så jävla dum att jag inte fattade att det här skulle hända, att jag trodde att jag kunde bygga min egen värld därinne? Jag skulle gärna bo i ett kollektiv men det vill inte min man, och jag vill bo med min man. Men det är slitigt med alla krav som vi ställer på varandra hela tiden. Till slut blir det bara krav, jag känner att jag skulle behöva leva i en värld där ingen annan gjort reglerna för hur en familj ska se ut innan mig / Men handlade inte det om en kontrastverkan, de människor vi avskyr ska ha det sämre än djuren, liksom? / Jag bor med två vänner och jag älskar dem men ibland mitt i vintern känner jag att jag bara vrider mig i min säng och önskar att jag vore själv. Det är så ansträngande att vara med människor som kommer och stör en hela tiden, att det aldrig går att beräkna hur saker och personer förflyttas i mitt hem / En gång jobbade jag med en cirkusgrupp på ett flyktingläger, det handlade om att ge folk verktyg för att upprätta en egen ensamhet i myllret / Jag tänker på en dam som brukade ha med sig sin lilla hund på demonstrationer, i synnerhet anti- rasistiska konfrontativa demonstrationer / Jag bor själv och det är okej, men jag tänker mycket på det här med hur Sara Ahmed skr ive r om rumme t som förlängning av kroppen, alltså om huset som en extra hud. Och att jag låter min egen kropp vara ensam inuti den huden och stöper mitt subjekt i den formen. Alltså, vad det innebär att störningar och sårbarhet i husets hud uteblir. Det kan jag sakna, det oförutsägbara / Denna lilla hund har alltid haft effekten att även den hårdaste nasse släpper sin fasad, ansåg hon / Sådär pratar du alltid om ditt subjekt, du vill alltid bli störd och bringad ur fattning. Du vill alltid bli någon annan eller att det inte ska gå att veta. Behöver du inte bara en bestämd kvinna som visar dig var skåpet ska stå? / Jag tänker på korpar och råttor och att folk ville ha dem på axeln på 90-talet. De är ju så intelligenta, sa de / Den tanken har onekligen slagit mig! Men min erfarenhet av faktiskt leva nära auktoritära personer indikerar mest att jag blir trotsig av det eller försvinner. Jag tror inte heller att man ska förstå begäret efter störningar enbart som ett privatpsykologiskt eller sexuellt behov, utan som ett försök att artikulera de konkreta politiska konsekvenserna av till exempel en ideologisk kritik mot det ens amma kons tnä r subj ekt e t e l l e r ”manliga” geniet. Jag försöker tro på delad intelligens och följaktligen också på delade ytor / På barocka banketter åts sångfåglar och grönsaker som inte längre finns, sånt gör mig bitter / Nu pratar jag om svenskhet fastän jag inte själv är helt svensk, men jag tror också att det finns någonting kring personligt utrymme som är väldigt kulturellt förhandlat. Ibland har jag varit på platser där människor har kommit in på mitt rum och frågat om jag inte blir ledsen av att vara själv hela tiden när allting jag vill är att vara ifred. Jag känner att jag inte kan tänka när det hela tiden rör sig människor runt mig, men de verkar inte bli störda av det. De verkar kunna tänka, får liksom energi av det / Jag gillar inte djur i allmänhet och att ta hand om dem, men det finns en katt som lyckats charma mig / Ska du hem nu? / Nej, jag ska vidare, jag har kört hårt i flera dagar, jag kan inte sluta nu. Det gäller att festa som att den feministiska utopin redan är här / Så du har levt i en feministisk utopi den senaste tiden? / Jag sjöng och pratade och drack alkohol hela eftermiddagen igår med en vän. Några killkompisar kom över och vi gav dem vin och låste sedan in oss på vårt rum / Jag har det likadant med en kanin. Jag tycker inte om alla kaniner, de är menlösa, men jag tycker om just den här kaninen så jävla mycket för att den tar kontakt och är social / Hur känns det nu med separatismen? / Det är okej, jag får bara en känsla ibland av att folk tar för givet att jag är lierade med dem fastän jag inte är det / Hade du tråkigt? / Inte alls, mer bara den här sortens kontexter i allmänhet, att många tror att vi ska ha så mycket gemensamt bara för att vi ”är kvinnor” när jag vet att vi inte tycker samma om transfrågor, sexarbete, migrationspolitik eller rut-avdrag / Jag har en vän som har fått en guldfisk, vilket han först tyckte var jättebra för då måste han gå till skolan varje dag och mata den / Ja, jag hade ett samtal med en som tyckte att det var väldigt viktigt att veta om någon var man eller kvinna, det var lite sådär eh / där blir det konstigt, jag är ju inte kvinnoidentifierad och har inte varit det de senaste sju åren även om jag åtnjuter en massa cisprivilegium / Men alla är ju hur välvilliga och lyssnande som helst / Jag kanske inte är det, tänk om jag inte vill ha en enad front? / Men sedan fick han ångest och tänkte mycket på att det är fel att äga ett djur / Jag tycker i alla fall att det finns en befrielse i att ha ett begärsfritt rum gentemot män. Jag är en lesbisk kvinna och har förståtts som sådan i minst tio år. Män är tråkiga i mitt sällskap eller så är jag tråkig i deras. Jag tycker det känns lika orimligt att jag ska behöva ifrågasätta detta eller göra en ansträngning för att kunna begära män som det känns orimligt att en del människor blir upprörda när någon vill byta kön / Men är det någon som kräver av dig att du ska ifrågasätta det? Jag menar utom normsamhället / Kanske inte direkt / Så funderade han på att lämna tillbaka den till affären, för att den ska få träffa andra fiskar / Jag känner att mina relationer till cis-hetero-män hela tiden misstänkliggörs, oavsett relationernas format. Att förhålla sig något annat än mycket avmätt till dessa personer verkar inte ingå i vår rörelses föredömliga genus / Tänker du på vårt hem då? / Bland annat / Men det är mycket snack och lite verkstad, det är ju män vid vårt frukostbord hela tiden / Jag tycker ändå den där jargongen som tar för givet att vi delar ett manshat på samma villkor är tråkigt utplattande / Fast då var det kanske som att fisken blivit för gammal och att den kunde ha fått någon sjukdom, så de ville inte ha den i affären / Jag hatar inte män, jag vill bara inte ha dem vid frukostbordet, det dämpar min aptit / Fine att folk har ett behov av en strategisk separatism, det har jag med, men hur detta behov artikuleras av människor i min vardag innebär också att jag redigerar berättelsen om mitt liv på specifika sätt när jag pratar med vissa av mina vänner / Menar du att du utelämnar delar av berättelsen? / Ja, eller lägger fram den så att jag ska slippa olika sociala straff, till exempel genom att antyda ett förakt som jag egentligen inte har / Och nu har han den bara i en ogenomskinlig plastbunke i sin ateljé, ja, det är så mycket ångest kring den där guldfisken / Folk ser på ens sociala band som accessoarer, i synnerhet vad gäller sexpartners. Varför ska liggande hela tiden vara så dramatiserat, som att det var så väsenskilt från att ta en kaffe med någon? / Jag är mer picky med vem jag fikar med än vem jag ligger med ska jag säga / Ja, jag med. Jag tänker mycket på vad det innebär att jag som bisexuell kvinna i och med valet att prioritera kvinnoseparatistiska platser också börjar marginalisera ut män ur mitt begär. Det är som att jag tänker att du måste ha kommit så jävla långt, in order for me to even consider you. Vem jag ligger med spelar inte så stor roll, men när det kommer till den känslomässiga delen så är det som att det är så mycket som jag måste förklara för män att jag inte längre känner att det är värt det /

P

Å

H

E

M

V

Ä

G

Jag misstänker att min pappa i flera års tid hindrade mig från att förstå döden genom att köpa nya guldfiskar varje gång de gamla dog, för han bodde i Rotebro och jag var bara där under helgerna. Någon gång ska jag konfrontera honom / Det är klart att det finns ett oöverstigligt glapp mellan kvinnor och män, men gör det inte det mellan alla sociokulturella och ekonomiska grupperingar? Förr eller senare kommer man till den punkten då ens erfarenheter går isär och då det inte går att nå varandra. Det motståndet är en del av att bli till som subjekt tänker jag, och det kommer alltid att göra ont / Men det finns en helt annan medgörlighet i kroppen hos mig när jag närmar mig kvinnor. Jag tänkte ett tag att jag skulle börja ha lugna relationer, relationer som var ostormiga och milda, och det har gått åt skogen med det, men ändå. Om det rörde sig om män skulle jag aldrig ha tagit mig ända hit

Dokumentation middagsbjudningen 30/11-11 Tova Gerge